Efter några veckors diskussioner fram och tillbaka om när det kunde passa att lägga en SWEA-resa till vindalen Okanagan, bestämde vi oss slutligen för att åka i liten, men samlad trupp den 16 september. Resan gick till Osoyoos där en liten trupp njöt av god mat, ännu godare viner, besök hemma hos Okanagan-Sweor, spabesök blandat med promenader och cyklande.

Fredagskvällen spenderades nära molnen, hemma hos Swean Gun-Britt, som tillsammans med sin man byggt ett hus på berget ovanför Osoyoos med vidunderlig utsikt. Vi avjöt en god hemmalagad middag med matchande viner; alla från trakten som gav för- och mersmak inför morgondagen. En liten trupp roade sig på lördagen med att cykla från vingård till vingård, smaka och spotta vad som erbjuds i form av blommiga pinot gris viner, strama Caberneter och mjuka pinot noirer.

Ett engelskt uttryck som definierades under de 50 km som tillryggalades på lördagen var ”to boink”. Undertecknad var inte medveten om vad detta betydde men fick snabbt lära sig att det är viktigt att småäta när man cyklar längre distanser för att inte ”boinka”. Detta betyder bli så utmattade av näringsbrist av för mycket cyklande att man rasar ihop utmattad av törst- och energibrist. Tack vare ett aldrig sinande förråd av ”cereal bars” och idogt vattendrickande anlände vill tillbaka till den hyrda villan på Spriti Creek Lodge i kvällningen trots problem med punktering och en lång och mäktig lunch på  Tinhorn Creek.

Lördagskvällen tillbringades på hotellets restaurang där vi mötte upp med Okanagan-Sweor och hade långa diskussioner om vad som är  lämpligt beteende när ett skrålande bord av golfveteraner skickar över en magnum av Moët Chandon. Vi kunde aldrig bestämma oss och blev lättade när champagnens sponsor blev trött på att vänta. Istället kom den glade mannen från South Surrey fram till vårt bord och stämde upp i en perfekt ”Helan går” när han fick höra att vi representerade Swedish Women’s Educational Assocation.

Söndagen inleddes med mer kroppsterapi på spat och promenad, innan vi besökte Swean Kicki Allander som med sin son son Gustav bjöd på lunch. Den Allanderska familjen driver vingården Foxtrot och har med sina mjuka, koncentrerade pinot noir viner blivit vinelitens nya darling i Vancouver. Numera har även sortimentetet utökats med en Chardonnnay som nästan verkar höra hemma i Kalifornien, med typiskt smörigt uttryck och mjuka toner av ek. Gustav har också börjat tillverka en Viognier, som charmade oss med sin balans mellan stram syra och blommighet blandat i ett vin som serveras i en lika välarbetad och vacker flaska som Foxtrot.

Nästa års resa till Okanagan kommer även den att läggas i mitten av september för att kunna avnjuta skörden och alla de underbara frukter och grönsaker som odlas i Okanagan. För er som inte hade möjlighet att komma med i år, boka in datumen 14-16 september, 2012. Vi tackar årets värdinnor, Kicki och Gun-Britt för sitt sedvanliga generösa och gästfria mottagande!

Lena N-Y