Jag hade turen nyligen att hamna på ett seminarie med Christopher Burt. En helt underbar kille som med humor och värme förmedlade sina fantastiska råd om hur man ändrar barns beteendemönster. Hans filosofi för små barn grundas på något som han kallar uppmärksamhetsprincipen: Alla beteenden som du uppmärksammar kommer att förstärkas. Det barn ytterst vill är att få sina föräldrars uppmärksamhet, oavsett om det är i en positiv eller negativ anda.

Vi blev alla något paffa när vi insåg den mängd av negativa beteenden som vi uppmärksammar. Alla ”Sluta gnälla!” och långa diskussioner där vi försökt komma fram till varför det ibland är så svårt att komma ihåg att gå på toaletten när man behöver kissa… Inte konstigt att dessa tillfällen blev så frustrerande! Däremot var det uppmuntrande att höra att man med ett flertal integrerade ”metoder” kan ändra oönskade beteenden på bara ett par veckor! I början kan beteendet förvärras, men t.o.m. en av de svåra killarna på våran lekskola är nu en riktig softis ibland!

Hur gör man då? Ytterst kortfattat:

* Man blir plötsligt väldigt upptagen med ”viktiga saker” eller andra personer när barnen visar oönskade beteenden.

* Man ger dem uppmärksamhet när de visar önskade beteenden, t.ex.genom att berömma hur mycket de anstränger sig för att lyckas med det de håller på med, eller så enkelt som att man uppskattar när de lyssnar och gör som man säger.

* Man pratar med barnet med utgångspunkt från sina förväntningar, och visar dem att man litar på att de klarar av att leva upp till dem. Exempelvis: ”Nu är det dags att ta på sig byxorna, så vi hinner i tid utan att behöva stressa.”

* Man sätter tydliga gränser med klara och förutsägbara konsekvenser, och man ger dem ett val, t.ex. ”Om du vill stanna vid bordet så får du sluta slå med skeden. Om du inte kan sluta så får du ge mig skeden och gå ner.”

* Det viktigaste är inte vad du säger, utan hur barnet uppfattar det som du säger.

När man ger barnen val så lär man dem att de har ansvar för sitt eget beteende. Om man istället försöker kontrollera sitt barn så förlorar det möjligheten att lära sig av den erfarenheten. Ett exempel som gavs var att barnet upprepade gånger glömmer sitt radiostyrda plan ute på uppfarten. En natt så regnar det och planet förstörs. Om man då faller för frestelsen att säga det uppenbara ”Vad var det jag sa!” så skjuter barnet upplevelsen ifrån sig. Om man istället känner in med barnet och förstår dess besvikelse så är det lättare för hen att integrera upplevelsen och ta lärdom, d.v.s.barnet kan koppla ihop sitt slarviga beteende med besvikelsen och får en djupare förståelse för sitt eget ansvar.

Uppmärksamhetsprincipen ligger till grund för de dominerande beteendemönstren fram fram till och med 6‐års åldern då barn börjar utveckla en större förmåga till rationellt tänkande.

Mia Logie

* Artikeln publicerades i SWEA-Bladet nr. 1, 2012