Eftersom Corona-pandemin har förändrat våra liv så drastiskt under de senaste tre månaderna ville vi i SWEA Vancouver lyfta fram våra medlemmar och få lite inblick hur vår nya vardag ser ut. Undertecknad, dvs. Anna Norrström-Hewett, vice ordförande för SWEA Vancouver, tycker just detta är jättespännande och hoppas ni tycker detsamma. Jag jobbar som rekryterare och älskar att höra andras berättelser.

Innan jag börjar vill jag säga att jag hoppas att ni alla mår bra och tar hand om er i dessa utmanande Covid-19-tider. Jag tror att livet har förändrats för oss alla, på ett eller annat sätt. Det är också i dessa tider som SWEA känns ännu mer viktigt. Känslan av att tillhöra något, ett sammanhang, känns tryggt så här i avståndernas tider.

Även om vi inte kan träffas fysiskt just nu så tycker vi att det känns meningsfullt att få ta del av varandras liv, om än för ett ögonblick! Och så föddes idéen om våra ”En timme med…”-intervjuer.

Först ut….Lisa Chessari

Först ut är Lisa Chessari. Lisa är så vansinnigt rolig att lyssna på! Väldigt avslappnad och glad men samtidigt så himla skärpt. Jag hade kunnat lyssna på henne i all oändlighet, speciellt med hennes sprudlande energi och raska tempo. Här får vi djupdykning i hennes Covid-19-vardag med en fröklaring till vi reda på hur Lisa via fyra länder hamnade i Vancouver. Hur man lär sig svenska på tre år, för att sedan flytta till Kanada och dessutom inte tappa språket? Det är en inspiration i sig!

Lisa sitter mysigt i sin soffa när vi borjar facetajma. Hon visar mig runt i sin lägenhet som hon delar med sin man Mark. Det är en liten studio med en helt slående utsikt över English Bay, böljande hav och maffiga berg. På väggarna hänger magiska och färglada foton som skildrar deras äventyr och resor runt om i världen. De har tur, berättar Lisa, de kan båda jobba hemifrån och visar bordet som de delar och arbetar vid. Det är inte stort, men allt känns luftigt och härligt med den otroliga utsikten.

 

Jobba hemifrån på minimal yta

Mark jobbar för Telus inom Cybersäkerhet och har faktiskt jobbat hemifrån sedan han började på företaget för fyra år sedan, länge innan pandemin. Hela 70% av Telus medarbetare jobbade redan då hemifrån och med pandemin har detta ökat till ca 95%. Så för Mark var det ingen direkt omställning.

För Lisa som jobbar för Ministry of Health inom IT och webdesign var det mer av en omställning, även om hon har jobbat hemma varje fredag sedan förra året. På hennes jobb började de jobba hemifrån i mitten av februari vilket var tidigare än de flesta organisationer, vilket har gjort att Lisa redan känner att hon har fått in en rutin.

Vi pratade om hur det kommer att se ut i framtiden med fysiska kontor kontra att jobba virtuellt. Det kommer nog att dröja ett tag innan vi ser ett skifte att gå tillbaka till kontoren, tror Lisa. Dels för att pandemin såklart inte är över än, men också för att företag nu har investerat en del i att få sina anställda att fungera virtuellt, vilket oftast kan ta lite tid. Det är också ganska smidigt att ha den flexibiliteten. Förhoppningsvis kan lite fler företag vara fortsatt positiva till att det är ok att faktiskt jobba hemifrån och i ökande grad acceptera att man kan vara produktiv, fastän chefen inte hänger över axeln.

Är Lisa orolig för sitt jobb? Inte just nu, men att jobba för provinsens myndighet innebär att projekteten är väldigt känsliga for vår regions budget och vad som prioriteras i provinsen vid olika tillfällen. Just nu är det fokus på s.k. elective surgeries och att få igång dem igen. Lisas projekt handlar om provinsens website för alla läkarprogram (långtidsvård, primärvård osv.) och finansiering kanske inte hamnar högst upp, men det är som sagt inget som oroar henne just nu, det känns ändå stabilt. Hon kan ta lite ledigt, säger hon, och så kommer vi in på Lisa och Marks sommarplaner. Allt är idéer just nu, eftersom det inte är någon som vet vad man kommer att få/rekommenderas göra under sommaren. Lisa berättade att de seglade runt skärgården kring Vancouver Island förra sommaren, och han med 15 öar på lika många dagar. Så härligt det låter! Kanske ger de sig iväg på en ny segelsemester om det går i sommar?

Lisas resa till Vancouver

Under samtalets gång slår det mig att jag vet faktiskt inte så mycket om Lisa. Hur hamnade hon i Vancouver?  Vi har träffats en hel del gånger, men jag aldrig hört hennes “historia” så nu vill jag veta!

Lisa har bott i Vancouver i fyra år. Innan dess bodde hon i Toronto i 12 år, där hon träffade Mark för 7 år sedan. Innan hennes permanenta flytt till Vancouver hade hon besökt Whistler för att åka skidor och Vancouver Island för att vandra, så förutom Mark var det även det naturnära som lockade.

Men, vi går tillbaka till början. Lisa föddes i Italien, och växte upp där, men hennes mamma föddes faktiskt i Toronto, eftersom hennes foräldrar, Lisas mormor och morfar, flyttade dit när de var 20 år. Men Lisas mormor trivdes aldrig riktigt så till slut flyttade de hem till Italien igen. Hennes mamma var då bara två år. Tiden gick, Lisas mamma blev stor och fick Lisa med Lisas italienska pappa. När Lisa var 16 år skiljdes hennes föräldrar. Då bestämde sig hennes mamma för att flytta tillbaka till Toronto igen, den här gången med Lisa och hennes bror. De hade en hel del släkt i Kanada så det kändes ganska naturligt. Men nu var det Lisas tur att inte trivas så hon flyttade så småningon “hem” till Europa igen. Det skulle gå hela 13 år innan hon styrde tillbaka till Kanada, via Italien, England, Frankrike och till sist Sverige.

Varför Sverige?

I Sverige hamnade Lisa lite av en slump. Hon var där på semester, men blev kvar och undervisade italienska och franska på Stockholms universitet. Somrarna tillbringade hon samtidigt i Toront med sin mamma och hennes  familj. Under tredje året i Sverige blev hennes mamma tyvärr sjuk, så Lisa stannade kvar ett tag i Toronto för att ta hand om henne. Sedan rullade det på, och Lisa fick fast tjänst på the Ministry of International Trade som översättare. Inom ministeriet jobbade hon under många år for olika tjänster och sedan åkte hon bara aldrig tillbaka till Sverige.

Det är här det slår mig att Lisa lärde sig svenska – som vuxen dessutom – på bara tre år, och ändå fullkomligt flyger hon fram i sitt berättande. Jag är helt förundrad och frågar hur hon lyckades bibehålla språket så väl i Toronto? SWEA, svarar hon och ler. I SWEA Toronto hade hon jättetrevligt och umgicks väldigt mycket med Sweor, och svenska språket var naturligtvis alltid med.

Lisa kan italienska, franska och engeleska och en del spanska. Det går att lära sig språk bara man vill. Nyckeln, funderar Lisa, är att hon ville verkligen lära sig. Motivationen fanns där, och det gäller att alltid vara nyfiken. Dessutom är svenskan så annorlunda jämfört med de andra språken hon kan, så det blev en extra utmaning. Jag tänker att det är inte alltid är så lätt att lära sig svenska just i Sverige eftersom alla vill prata engelska, men Lisa berättar att hon tidigt fick ett stort nätverk av svenska kompisar som verkligen ville att hon skulle lära sig deras språk (?) så det underlättade, och hon hade jättekul under sin tid där!

Familjen i Italien

På tal om Corona-pandemin kommer vi in på Lisas pappa som bor i Italien och samtalet blir allvarligare igen. Efter att han och Lisas mamma skiljde sig gifte han om sig, och fick sedan två barn. De bor tre timmar utanför Milano och har uppenbarligen gått igenom lock down och upplevt pandemin ur dess mörkaste vinkel. Lyckligtvis mår alla bra men det fanns nervösa stunder, berättar Lisa. Hennes pappas fru är narkosläkare och har jobbat under hela krisen, vilket har varit mycket krävande for henne. Staden de bor i är ungefär lika stor som Squamish. Som en jämförelse hade de under en period 300 Covid-19-patienter på 20 läkare. Fem av dessa läkare blev sjuka i Covid-19 och tre av dem vårdades till och med på intensiven. Alla lyckades som tur var komma igen och bli friska. Lisa kände också viss oro för sin pappa eftersom han är 72 år och tillhör riskgruppen äldre. Men han är övertygad att han redan har haft viruset eftersom han var på skidresa i Alperna under december. När han kom hem hostade han i tre veckor. Reflektionen då var att det var inte normalt att hosta så länge, men ingen förstod då att han eventuellt var ett enstaka fall an en världsomfattande pandemi. Ingen visste ju då. Inte i Europa i alla fall.

Det fina i allt detta var att Lisa började arrangera video-samtal varje vecka så de kunde hålla bättre kontakt. Innan hade de mest pratat via telefon och skickat foton, men den kontinuerliga kontaken gjorde att de kom varandra mycket närmre.

Det känns vackert att höra att tragedier som denna i alla fall för människor närmre varandra. Att det finns något positivt i allt det mörka.

En timme har redan gått…

Jag kikar på klockan och tänker: Oj, vi har redan passerat timmen och jag måste snart gå tillbaka till min vardag med busiga barn och jobb!

– Hur ser du på det “nya normala” som är på allas läppar, frågar jag?

– Ekonomin kommer att förändras, vi kommer inte att gå tilbaka till det vi trodde eller det som var det “normala”, funderar Lisa.

Hennes vardag fungerar väl men det känns också lite som en bubbla. De går till exempel bara ut för att handla mat. Näthandel är ingen favorit och inte helt lätt att navigera beroende pa vad man behöver, det är svårt att tex handla skor på nätet.

Vidare har Lisas chef precis informerat om att ingen kommer att vara tillbaka på kontoret förrän tidigast oktober. Kommer fler företag att göra liknande? Vem ska pendla till jobbet?

Lisa fortsätter reflektera lite om hur jobb-livet kommer att förändras för kontorsarbetare och hur allt som har med dem kommer att påverkas. Och hur kommer det att gå for USA och påverkar detta Kanadas ekonomi? Helt klart väldigt många, ganska tunga ämnen som kanske under normala omständigheter känns lite långt ifrån oss, men som nu i och med pandemin blir vardagstankar.

Men, så lyser Lisa upp och hennes varma och levande ögon blir än mer sprudlande, vad hon har upptäckt är hur mycket hon älskar sin man.

– Ännu mer! säger hon och ler brett. Hon berättar om hur tätt inpå de två bor i deras lilla lägenhet 24/7 och hur bra det faktiskt går. Det är kärlek.

Och med kärleken i åtanke avslutar vi vårt samtal. Jag känner att mina steg på väg ner till vardagsrummet är lättare än vanligt och som små glada virvelvindar. Så glad och upplyft blir man av att prata med Lisa!